Pew... försöker hämta andan lite. Pratade nyss med min älskade vän för sista gången innan hon åker iväg 100-tals mil bort från mig. Att inte veta när man får höra hennes röst igen känns konstigt, när man är van att höra den varje dag när vi gick i skolan. Träffade henne för sista gången i torsdags, och jag kan säga att jag fick hålla jävligt hårt i tårarna för att inte börja storböla där mitt i Malung. Nu kommer dom istället, när ensamheten blir så uppenbar och nära. Det otroliga stöd jag haft från denna underbara människa går inte att finna någon annan stans, och det känns tungt att behöva säga hej då till henne. Nu ska hon ju inte vara borta hela livet men dom månaderna som det är till mars är nog många för att jag ska bli oerhört ledsen. Kommer sakna dig Tess så det gör ont i mig att tänka på det, men jag längtar tills du kommer tillbaka och jag får ge dig en stor fet kram igen! <3
Ännu jobbigare är det att min andra underbara vän också är för långt borta, inte lika men nog långt ner i Skåne :/ Saknar våra onsdagar med Grey's och hermelinsallader...
Fifan, det kommer bli tungt detta. Men jag har ju några vänner kvar här iallafall som jag får tillbringa sista tiden men och göra det bästa utav det. Men det är inte samma när ens bästa vänner åker iväg :/ Tur att jag har min underbara pojkvän här.
Snart börjar skolan och ridningen på allvar också.
Klarar jag det? Självklart! :)
tack och hej!
Nu borjar jag nastan grata igen, saknar dig sa sjukt mkt vannen! men snart ar jag hemma igen sa vi kan hitta pa annu mera hyss, baka fler kladdkakor, dricka drinkar och gora allt annat som brukar roa oss med!! alskar dig underbara van <3 massor av karlek fran du vet vem
SvaraRadera